Ett steg i någon riktning

Helt plötsligt insåg min kropp att det är första skoldagen imorgon.
Jag har gått runt och facinerats av att jag inte varit nervös alls, men nu har hela härligheten brutit loss. Eeeek! Mina knän har ersatts av gele, min mage likaså och faktiskt är hela jag av gele.

Jag önskar att jag hade någon att hålla i handen samtidigt är det viktigt för mig att klara mig själv. Jag är stor flicka, dags att våga stå på egna ben. Kasta mig ut för stupet och allt det där. Lita på att livet fångar upp mig.