Att våga gå utanfär invanda spår.

Jag tittar alltid mig själv över axeln och dömer allt jag säger och gör. Vaktar.
Det är en rest från förr i världen som jag inte behöver. En halvtimme efter att jag sagt någonting kommer jag och knackar mig själv på axeln för att tala om hur jävla dumt det lät. Jag är skadad, men är det för livet? Hur gör man för att schasa bort gamla skuggor som inte trivs utan höga höga murar?

Det är bara att flamsa och tramsa hörde jag idag. Jag tror inte att jag någonsin vare sig flamsat eller tramsat med någon jag inte litat på. Man blir så lätt sårbar när man inte är på sin vakt. det kommer alltid någon jävel och slår en på käften om man släpper kontrollen. Fysiskt, psykiskt, det spelar faktiskt ingen roll. Det här beteendet gör mig annorlunda. jag luktar säkert rädsla. Om inte annat uppfattas det mer eller mindre medvetet. Folks reaktion på mitt beteende visar mig gång på gång att jag har rätt. Det blir en ond cirkel. Hur bryter man den?