Styrka i mobbing?

Jag blir så arg på alla som säger att mobbing kan vara något bra, för det gör en starkare.
Javisst, mina lärare trodde att jag blev starkare och vuxenvärlden trodde att jag kunde hantera det. Verkligheten är den att jag ständigt är rädd, ständigt sitter på min egen axel för att vakta på mina egna rörelser och ord. Jag överanalyserar varenda förfluget ögonblick som inte riktigt stämmer in i min mall. Lustigt nog lyckas jag också alltid göra ett fel till mitt fel.

Sambon säger att jag måste sluta låta folk trampa på mig. Sambons vän säger att man alltid måste arbeta efter sina egna förutsättningar för att våga vägra vara rädd. Så lätt sagt, så enkelt och självklart. Jag jobbar med mina hjärnspöken varje dag, det betyder inte att jag lyckas jaga bort dem varje dag. Så mycket slöseri på min tid som går åt till att försöka vara stark. Varför ska jag alltid behöva vara stark? Kan jag inte bara få känna mig som "en av alla dom.."?
Jag vill helt enkelt inte att saker som skedde för tio år sedan fortfarande ska påverka mig, men det gör det. Varenda jävla eviga dag!