Jag har alltid hatat matte. Ända sedan första mattetalet. Jag kunde klockan innan jag började skolan, men de lade in att lära sig klockan på mattelektionerna. Gjorde den svår och komplicerad så jag drog ned den där berömda rullgardinen min mellanstadielärare pratade om. Jag stängde av och plötsligt kunde jag inte klockan längre. Det blev så illa att jag blockerade hela mig varje gång matteläxan skulle göras. I tvåan på lågstadiet upptäckte mina föräldrar att jag visst kunde räkna, riktigt bra dessutom, bara jag fick ställa upp talen på papper. Lättade såg de hur jag började förstå vad jag höll på med. Tyvärr hade min lågstadielärare fått för sig att matte bara fick räknas i huvudet och i tvåan fick jag en rejäl utskällning för att jag ställde upp talen. Sen var det ju kört igen. Är fortfarande faktiskt.
Men det var inte det jag skulle säga egentligen. Egentligen skulle jag säga att jag under hela min uppväxt sagt att jag inte förstår varför jag måste kunna huvudräkning. Det är ju bara att ta med en miniräknare. Då har alla vuxna sagt att man inte släpar runt på en miniräknare hela tiden. Hah! In your face! Mobiltelefonen is the shit!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar