Dåtid påverkar nutid - i allra högsta grad.

Jag har verkligen inte haft tid att skriva. eller någonting annat heller för den delen. Jag har jobbat häcken av mig och som tidigare sagts så är "timmare" helt rättslösa. Vi kan lämna det så.

Har en period funderat lite runt ämnet mobbing. Hur det kommer sig att skolorna fortfarande inte vet hur de ska hantera mobbade elever och varför vuxenvärlden envisas med att svika.
En teori är att lärarna, i de fall de ser skiten, är rädda för att gå in och stoppa eftersom man tror att det bara blir värre för den mobbade. Jag förstår tankegången, även om det blir fel.
Det är så viktigt att markera att mobbing inte är rätt, att det aldrig är rätt och att det är mobbarna som gör fel, inte den som utsätts.

Vuxenvärlden verkar tro att den utsatte eleven kommer repa sig, men verkligheten är en annan. Bara för att den mobbade kommer bort från sina mobbare innebär det inte att mobbingen tagit slut. Det är en process som pågår år ut och år in i huvudet på den som en gång blivit utsatt. Mobbingen gnager sig in som en cancersvulst och förökar sig. Vardagen innebär ett kämpande mot sina egna tvivel på sig själv. Hela tiden måste man bevisa att man är värd att accpeteras. Inte för sina vänner, inte för omivningen egentligen, för de märker sällan av andra hjärnspöken än sina egna, men för sig själv.

Vuxenvärlden måste våga se, måste våga göra någonting och måste, måste lära sig hantera ämnet. Måste våga ifrågasätta barns och ungdomars vardag. Vuxenvärlden måste dessutom våga plocka in verklighetens lagar innanför skolväggarna. Och vuxenvärlden måste ta tag i mobbingen redan från början. Aldrig försöka förklara bort mobbarnas handlingar för den som blir utsatt. Aldrig säga att det beror på att de är pojkar/flickor och att små pojkar/flickor gör så och att de inte förstår bättre. Aldrig säga att det är den som blir mobbad som bara tar åt sig och att mobbarna skulle tröttna om den som blir utsatt bara slutade bry sig. Aldrig bara acceptera ett, om än så övertygande, "men jag vill faktiskt gå ensam" utan att tänka vidare på det. Visst finns det elever som faktiskt, på riktigt, vill gå ensamma, men det är ingen norma.
Var gång man bortförklarar mobbarnas handlingar säger man också att det de gör är okej.
Okej eftersom det är så små barn gör. Okej för att de inte förstår bättre. Okej för att du är du.

Jag har ingen universallösning på problemet och det kommer aldrig finnas eftersom vi pratar om människor och deras beteende. Det finns säkert de som har ett svar eller annat att ge, tips och råd som faktiskt fungerar. Ge människorna lön och sätt dem på jobbet!

Mitt enda råd är att våga öppna ögonen och se, inte bara de som skapar problem, utan även de som utsätts för dem och när man sett, agera, bekräfta.