Onödigt

Jag tog hand om allt som kan bli filtar, tävttlappar och babyhandddukar efter mormor. Av det ska jag sy babypaket och skänka iväg till första bästa organisation som kan tänka sig ta emot dem. Jag glömde dock lakanen. Jag glömde allt som kunde blivit utmärkt blöjmaterial. Det var onödigt.
Jag tänker att det beror på att aktiviteten städa ur mormors lägenhet var en smula stressande och jobbig i sig. Man kan inte tänka på allt.

Upptäckte att jag på elva dagar gjort av med 6000kr. Skrämmande. Och andra sidan ingår då räkningar, hyra och julklappar. Om jag har tur behöver jag inte lägga ned mycket mer pengar på ett par dagar. Synd bara att det är en månad kvar till nästa utbetalning och då behöver jag säkert ny kurslitteratur också. Men med lite av den berömda turen kan jag lägga unadn någon tusenlapp i alla fall.
Det börjar kännas tungt att leva på i princip ingen inkomst. Hade jag inte bott sambo vet jag inte hur jag skulle klarat mig. Nog för att det går runt, men mycket över till att spara blir det inte. Jag som är van att spara. Har sparat pengar i hela mitt liv. Först till My Little Ponys och andra leksaker och sedan till resor eller saker som varit bra att ha.

Vad bra det skulle vara om mina två stora hobbyer kunde vara självförsörjande. Måleri och sömnad är inget billigt nöje precis. Jag blir nog aldrig någon vidare entreprenör och då får man ingenting sålt. För det första har jag inte ens försökt, för det andra envisas jag ju med att ge bort mina alster till höger och vänster.

Mormor

Igår satt jag med mormor när hon dog.
Jag erkänner att jag var rädd. För varje andningsuppehåll höll jag andan med och hjärtat bankade.
Det var mitt eget val. Det kändes bra och när hon väl dog var det inte så illa som jag fruktade. Det kändes som om jag fick en liten stöt genom hela kropen, sen slutade hon andas. Energi, ren och skär energi.
Jag hoppas att hon inte behöver ha ont mer och att hon inte är rädd mer. Jag är övertygad. Det gick så fort när hon släppte taget och det är jag tacksam för. Det finns säkert bättre saker att ta sig för än att ligga och dö en långsam död.


Så jag älskar mormor. Kommer alltid att göra.
Det var hon som lärde mig måla, lärde mig blanda färg redan som liten, vilket mina lärare på lågstadiet förundrades över. Barn på 7 år ska inte blanda till egna nyanser och bekymra sig över om skiftningarna ligger rätt i bilden tydligen.
Jag är så glad att jag tagt upp måleriet, det är trots allt bland de bästa gåvor jag någonsin fått.

Alltid redo

Då var jag redo. Fyra julklappar gjorda på två dagar, jag är stolt över mig själv.
Unika saker, med lite tanke bakom. Jag hoppas att de kommer till användning.
Snart ska jag gå ned på stan och köpa de sista klapparna, sen ska jag träffa vänner från förr och julfika. En årlig tradition från gymnasietiden.

Att våga gå utanfär invanda spår.

Jag tittar alltid mig själv över axeln och dömer allt jag säger och gör. Vaktar.
Det är en rest från förr i världen som jag inte behöver. En halvtimme efter att jag sagt någonting kommer jag och knackar mig själv på axeln för att tala om hur jävla dumt det lät. Jag är skadad, men är det för livet? Hur gör man för att schasa bort gamla skuggor som inte trivs utan höga höga murar?

Det är bara att flamsa och tramsa hörde jag idag. Jag tror inte att jag någonsin vare sig flamsat eller tramsat med någon jag inte litat på. Man blir så lätt sårbar när man inte är på sin vakt. det kommer alltid någon jävel och slår en på käften om man släpper kontrollen. Fysiskt, psykiskt, det spelar faktiskt ingen roll. Det här beteendet gör mig annorlunda. jag luktar säkert rädsla. Om inte annat uppfattas det mer eller mindre medvetet. Folks reaktion på mitt beteende visar mig gång på gång att jag har rätt. Det blir en ond cirkel. Hur bryter man den?

Släpp ut mig!

Oookej. Nu har jag i snart två månaders tid försökt hålla skenet uppe och leka teamworker i gruppen. Jag gör det inte bra, men jag försöker för vi har ingen naturlig sådan. Vi skulle behöva en.
Bättre än när jag leker completer finisher, vilket jag verkligen suger på. Då blir jag en hemsk hemsk människa utan någon som helst känsla för vare sig ömma tår, eller om någon råkar befinna sig i min väg. Jag har nog råkat köra över folk både en och två gånger under projektets gång, men nu börjar jag fan bli trött. Trött på människor som inte ens verkar vilja försöka. GAH!

Jag erkänner, jag hatar grupparbeten och det här tar knäcken på mig. Fan vad jag är glad att jag inte är gruppledare.
Min mage svider och jag har konstant ont i huvudet. Det ska bli så skönt när det här är över!

Juldilemma

Det är så skönt när garnet börjar tala till en. "Hej, jag tänker inte alls bli pulsvärmare när jag blir stor, för jag ska bli en mössa!" Då kan man liksom sätta igång med de där stackars två sista nystanena som bara legat och tagit plats. Nu till jul får man dessutom ge bort pryttlarna när de är klara. Det är bra för det innebär att jag slipper ha tio mössor liggandes där de inte får plats.

Min sambo är hopplös att göra julklappar åt och att köpa julklappar åt. Han är hopplös vad det gäller presenter överhuvudtaget. Jag vill gärna ge honom bra saker, men det känns aldrig som att det blir sådär riktigt bra. Han önskar sig en halsduk, så jag börjar sticka en i garn han själv fått välja, men han vet inte om han gillar bredden på halsduken, eller randningen, eller någonting verkar det som. Jo, garnet möjligen, kanske, eventuellt. Det slutar med att jag kommer börja om för att han sen ska inse att det var bäst som det var från början. Det är lagen om alltings jävlighet.
Har jag köpt skedar han önskat sig länge, ja då kommer han gående till mötespunkten på stan och visar stolt upp skedana han köpt. Samma sak med skivor. Själv hävdar han att han inte gör såhär och särskilt inte till jul.

Det är mycket nu

Jag drömde så knepigt i natt. Jag drömde att jag blev vän med en tjej som har en blogg jag läser då och då. Meningslös dröm, kul, men vad håller min hjärna på med? Borde den inte ha fullt upp att bearbeta händelserna som varit under dagen?

Fullt med skola kommande vecka. Mer eller mindre varenda milisekund känns inbokad och då har jag inte planerat tid för att läsa till kommande tenta, men jag har någon timme varje kväll att dricka te på.

Aj

Nu har jag så ont i magen att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Gah.. Måste i ätit något som inte var bra. Det händer ibland, att jag får precis så här ont. Undrar om det är gallsten. Mormors mor hade gallsten, mormor opererades för gallsten, mamma har gallsten. Jag har ont på samma sätt som mamma brukar ha, på samma ställe och fan så ont gör det.

Oooooch action!

Okej, skärpning. Mer kreativitet behövs!
Magnus säger att jag är en utav de verkligt drivande människor han känner när det gäller projekt jag verkligen vill ro i land med. Alltså kan jag inte skylla mitt apatilight liv på att jag inte har någon entreprenöranda. Jag ägnar dagar åt att gnälla över mitt trista overksamma liv istället för att göra mig själv en tjänst och ta itu med saker.
Här ska det bli action..

Extraarbete

Hoppla. jag behövde visst bajsa ur mig allt det jag verkligen hatar med dagens äldre"vård" i det här landet. Hoppas att jag inte förstörde den stackars pojken som fick lyssna till altl fullständigt.
Låt mig säga såhär: Läget är fullkomligt katastrofalt och vid alla gudar, låt det ha förbättrats tills jag blir gammal. Om det inte förbättras kommer det kollapsa, kanske är det inte helt illa ändå?

Anledningen till att jag funderar över det här är att jag funderar på extrajobb. Lättast att få tag i ett springvik är inom äldrevården, men jag känner inte att jag kan göra ett bra jobb där. Det är mycket mycket få förunnat att kunna göra ett bra jobb inom äldrevården. Det beror absolut inte på att det är dåliga människor som arbetar där, det beror verkligen inte på att de är lata slashasar. Det beror snarare på låg lön, fullkomligt idiotiska arbetsscheman och en arbetsmiljö under all kritik. En ohållbar situation där man ska försöka finnas till för tio personer samtidigt, trots att man är ensam. Ensam med folk som man måste vara två för att kunna hjälpa. Vem slarvade med matematiken i skolan?
Naturligtvis finns det bra arbetsplatser också, men på de flesta ställen, hur mycket man än älskar sitt jobb, brister det.

Nej. Jag vill kunna känna mig stolt över mitt jobb - varje dag.

För övrigt hatar min mage mig. All penicillin dödar alla bra baskelusker i magen också och inte kan jag äta någon bra fil med bra baskelsuker i heller, för de finns inte i laktosfri form och äter jag något sådant med laktos i kommer min mage hata mig ännu mer.
Sånt är livet.

Nostalgi

Gick till doktorn och fick penicillin, nu känner jag att det börjar vända. Tur är väl det, för imorgon måste jag vara i skolan.

Mitt i allt julstök bestämde jag mig för att se över mina bokmärken i datorn och hittade den här bortglömda sidan. Jag älskade My Little Pony, den enda tjejleksak jag någonsin gillat att leka med. Faktum är att jag fortfarande älskar min ponysar, lätt nostalgiskt, men helhjärtat. Jag har massor av dem i en kartong hemma hos mor och far. Sa jag en kartong? Nu ljuger jag så tungan blånar. Jag har MASSOR av ponysaker. Löjligt många hästar till att börja med och stora stallet, balettscenen, drömslottet. Jag sparade och sparade till paradisgården, men av någon anledning blev den aldrig köpt. Jag tror att de slutade sälja den på "min" leksaksaffär precis när jag hade fått ihop hela summan som krävdes.

Annars gick jag mest hem till grannen och lekte med hans he-mangubbar, eller transformers. Fast jag fick alltid leka med de transformers som var lätta att förändra eftersom jag var tjej. Det gillade jag inte, så när han gick på toa passade jag på att bygga om hans svårbyggda transformers också. Jag gjorde det mycket snabbare än han dessutom.

Jag spelar för mycket nu

Jag skrev tidigare att det blev lite roligare att spela när det fanns en chans att man kunde dö.
När det finns en chans ja, märk mina ord. Det betyder inte att det är kul att bli PK'ad varje gång man loggar på. På tre dagar jag jag blivit PK'ad eller trainad minst fem gånger. Säkert fler, jag minns inte. Sambon menar på att jag får gömma mig i skogen och döda vildsvin á la Southpark. Det är en god idé, förutom att jag behöver ny rustning. En ny robe kräver 96 crafted leather (eeeek) och mycket mer. Crafetd leather droppar mobs som bor på samma ställe som PKfolket håller till. Ond spiral.

Det blir mycket spelande just nu, jag har mer feber och mår skrutt. Orkar inte göra så mycket annat. Öppnade en burk köttsoppa. Jag gillar faktiskt köttsoppa på burk, man behöver bara slänge i lite mer kryddor medan den värms så blir det jättegott. Orkar iten avr amer avancerad. Klarar inte att äta mycket tyngre mat då mår jag illa.

kreativ dag

Jag är fortfarande sjuk och jag är trött. Borde sova mer istället för att spela.
Ikväll dog min karaktär bara tre gånger tror jag. Två gånger på grund av en idiot som trainade oss. Det vill säga, drog med sig en äckligt massa monster som han sedan lyckades klistra fast på oss. Han tillhörde samma allians som vi. Alliansen blev inte glad så han hoppade av både sin klan och allians. Efter det hade han mage att vara sur på oss.

Sydde mig en grön t-shirt idag. bara vanlig enkel, inga konstigheter. den är byggd på en av mina favorittröjor, men jag tror att jag glömde tvätta tyget först. Det innebär att sambons brorsdotter lär kunna ha den efter nästa tvätt. Ska försöka sy upp mer av mitt tyg. Det ligger alldeles för mycket och skräpar runt. Problemet är att det är lajvtyger nästan alltihop och just nu är jag mer sugen på att sy vardagskläder. Jag behöver nya kläder. Jag är så trött på att finna att nästan allt i min garderob är slitet, halvtrasigt och dassigt i färgerna. Ska se vad jag kan göra, men jag ahr inte råd och inte plats att köpa hem nytt tyg så det blir till att vara kreativ med det jag har först.

Player Killer och sniglar

Jag tänker allvarligt börja göra upp en lista över alla Pkare jag möter. Sen när jag blir stor och tuffast ska de få igen. Moahahaha. Det trevliga med att vara jag är att ingen lär bli särskilt förvånad över att jag visar mig vara en långsint person. Högst upp på den ska Marozzo stå.
För att han inte ska hinna sluta spela måste jag växa fort. Jag ser framför mig hur jag blir lika fet och finnig som grabbarna i South Park när de spelar wow *garv* Jag ska flyta runt på mitt eget fettsvett som en snigel!
Faktum är att jag alltid ritade mig själv och min barndoms förälskelse som sniglar när jag var en sisådär fyra - fem år gammal. Sen fick mamma skriva våra namn över sniglarna.

Plastigt

Jag gillar inte att Burda plastar in sina tidningar. Dels stör det mig med tanke på miljön, dels poppar mina egna egoistiska mål upp i huvudet och skriker. Jag vill kunna öppna tidningen och se vad för mönster som erbjuds innan jag köper den. Inte så att jag står och läser hela tidningen i affären för att sedan sätta tillbaka den. Nej, jag bläddrar snabbt till sidan med översikt av de kläder man kan sy med hjälp av mönstren och sedan fattar jag ett beslut. Är det här kläder jag är intresserad av att sy. Väldigt ofta är det det och då köper jag tidningen, andra gånger passar det inte alls min smak och då känns det bittert att ha lagt ned en det av mitt magra kapital på något jag inte har användning för.

massutflytt

Alla serier min sambo börjar läsa på nätet läggs ned, jag undrar om han har samma effekt på grannar. Under de två år vi snart bott här har tre av fyra grannar flyttat ut. På ett sätt kan jag förstå det. Att sitta i hyreslägenhet ett helt liv känns kanske inte helt konstruktivt. En bostad kan vara så mycket mer, i bästa fall en investering. Jag trivs ändå här. Utsikten är underbar om våren, sommaren, tidig höst och vackra vinterdagar. Det är nära till en bit natur och ändå centralt. Efter att ha växt upp i skogen njuter jag av alla fördelar jag har av att kunna nå hela cenrum på mellan 20-30 minuter till fots, samtidigt skulle jag inte må bra om jag inte fick ha en bit skog nära inpå. Lägenheten i sig är fantastisk dessutom, men en smula för liten för vårat en smula överamitiösa och helt impulsiva prylsamlande. Mina hobbies tar dessutom upp en hel del plats rent förvaringsmässigt. Det spelar liksom ingen roll att jag hävdar att tyg är ljuddämpande och isolerande, sambon vill ha plats att äta, sova och gå på toaletten i alla fall.

Löjligt sent

Klockan är löjligt sent och jag borde sova för länge sedan och andra sidan är jag ledig i morgon med, så än sen.
Det har snöat på ordentligt här. Faktum är att jag inte kan låta bli att tycka att det är fantastiskt vackert, trots att jag inte är särdeles förtjust i vintern annars. En månad kvar till jul. Om en vecka får jag sätta upp ljusstakarna. Det kommer bli så fint!

Framgång

Ibland får jag en sådan där period när jag trillar ihop över mig själv och min brist på framgång, berömmelse och äckligt mycket pengar. Jag VET ju att jag kan göra bättre ifrån mig, men nyttjar inte mina möjligheter. Sådana dagar sitter jag och söker på ord som hur nå framgång på google. Det är patetiskt jag vet, jag borde gå och skapa och sälja istället.
Egentligen behöver jag inte ens bli berömd, det räcker med äckligt rik. Eller bara få känna känslan av att jag gör någonting som är viktigt för mig. Något jag verkligen är engagerad i. Min hjärna sticker in med en liten röst och säger att om jag hade skaffat barn skulle den slutat plåga mig med funderingar över meningen med mitt liv, den skulle dansa alla kycklingmammors rumba istället. Själv svarar jag att jag inte har tid att dansa just nu, jag är inne i studier och självförverkligande.
I vilket fall hittade jag FramgångsBloggen på Aftonbladet, där skrivs det Har du missat den stora möjligheten? Jag tillåter mig själv att fråga, vilken stor möjlighet? För jag tror inte på Den Stora Möjligheten. Jag tror att om du missar ett tåg behöver inte det betyda att nästa är sämre. Livet ger dig fler möjligheter än den enda stora chansen, det enda som krävs är att du spärrar ögonen på vid gavel och börjar se dig om. Det är inte försent att åstakomma någonting bara för att du inte är en världsstjärna innan du fyllt 20. Förresten så är det dåligt med stjärnor idag, numer kallar vi dem kändisar.

Dagens plan: Att vara duktig flicka

Ett gäng julklappar inslagna, ett par på tillverkning och en tvätt i tvättmaskinen.
20 sidor att läsa kurslitteratur, minimum för dagen och detta trots att det är helg. Jag pluggade absolut ingenting igår så det blir till att ta igen. Duktig flicka..

Fascinerades över ett städforum jag hittade på nätet. Jag känner både en och tre personer som verkligen kunde behöva ta tag i sina städrutiner utöver mig själv. Ett helt forum med tillhörande bloggar. Fascinerande som sagt.

Hur hanterar man situationer?

Hur pratar man vett med någon som inte själv förstår att han/hon har problem och därför ingen hjälp vill ha? Jag vet ju så väl att det som är fel inte beror på att personen i fråga är vare sig dum elelr en elak människa, men någonting är inte bra och det finns lösningar. Det är lätt för mig att säga att det finns lösningar, för jag har varit där och vänt, jag flyter som en fjäder ovanpå ytan. Det betyder inte att jag inte minns hur det är att kämpa för varje andetag. Jag har varit där, men ingen bemötte mig och jag vet inte hur jag ska bemöta det panikartande viftande som ska likna simning. Hur fan gör jag?

Player Killers

PK, Player Killers är en spännande sorts människor. Inte nog med att de inte fattar vinkar, de tror att de kan förolämpa en också. Gärna på ett språk de vet att man inte förstår, sedan känner de sig tuffa och modiga. Jag fascineras.
Fast allvarligt talat vore spelet inte lika spännande om det inte fanns en möjlighet att dö. Så länge jag inte tappar saker som vapen och rustning, för då blir jag riktigt purken. Dessutom får man små hitorier att berätta för andra som sitter och spelar online. Även om de inte spelar samma spel så kan de alltid relatera. Idag fick jag en ny historia. Den om en liten liten pojke som lyckades döda min karaktär bara för att jag var för snäll för att slå tillbaka ordentligt. Sedan låg jag och såg på när han hoppade på nästa person som snabbt utav bara attan drog av sig silkeshandskarna och slog ihjäl den lille PKn. Det är så skönt när vissa får vad de förtjänar! Ooo så nördigt, men kul. Så skönt att få ha saker att blir arg på, men som inte spelar någon roll egentligen. Det gör livet lite lättare, lite uthärdligare.

Jag vill orka se hösten som Winnerbäck

Jag har lite svårt att vänja mig vid att det blir mörkt så tidigt. Det är en månad kvar till det vänder och beroende på vad man är för slags människa kan man antingen stöna över att det är en hel jävla månad kvar, eller fröjdas över att det bara är en ynka månad kvar. Eller så kan man göra som mina sambo och önska att det aldrig tar slut. Oavsett om jag ser på det som att det är för långt tid kvar tills det vänder, eller om jag orkar glädjas över att det bara är en månad kvar så blir jag vinnaren, förd et kommer att vända.

Under tiden spelar jag spel, dricker te och läser kurslitteratur. Ja och så duckar jag för att behöva sjunga i spexet. På scen. Inför alla människor. Jag.. De kommer kräva pengarna tillbaka.

Någon som mer än gärna sjunger på scen lär ju vara Herr Winnerbäck. Hans spelning besöktes och gladde mig. Ibland saknar jag de små spelningarna, de där han spelade på krogar och i skivaffärer, men det är själviskt av mig att tänka så. Det är fler som vill höra och vi skulle inte få plats alla.

Hemma igen

Så var jag hemma från lajvet igen. Det var kul, önskar kanske att jag haft lite mer att göra, många andra hade väldigt mycket att göra. Min karaktär fungerade inte riktigt som jag tänkt mig. Förvisso var hon en MYCKET berömd konstnär dåförtiden, men eftersom hon var en hon så kommer ingen idag ihåg henne. Det är det trista med alla kvinnliga konstnären som inte var Karin Larsson från den tiden och enda anledningen till att Karin är ihågkommen är för att hon gifte sig med Karl. Nästa gång ska jag spela en karaktär som drar mer åt något extremt håll. Jag tror att det blir roligare då. Jag tror att man kan ta ut svängarna mer då.

Vänner och avundsjuka

Det börjar gå bra för vänner runt omkring mig. Det är bra. jag är uppriktigt och ärligt glad över det. Fast samtidigt viskar en röst inom mig att det är klart jag är glad, det går bra för dem inom områden som inte rör mig i ryggen. Jag har ingen anledning till avundsjuka. Förmodligen hade jag varit uppriktigt glad även om det varit mitt område de varit inne och tassat på, men samtidigt avundsjuk. Det är så skönt att jag slipper.

Sen, när de blivit stora och häftiga ska de få presentera mig för alla bra människor de lärt känna. Helst rika människor som vill köpa saker av mig. En riktigt bra idé tycker jag!

Miljötänkande

Jag är en mycket pysslig människa. Håller på med väldigt mycket olika saker. Jag syr, jag målar, jag klipper och klistrar för glatta livet. Det kommer dagar som idag, när jag börjar fundera över vad alla mina fritidsintressen har för miljöpåverkan. All färg, alla penslar som måste rengöras med lösningsmedel. All duk och allt papper som går åt. Allt tyg och allt garn. Alla kemikalier som gått åt för att ta fram materialet. Alla vidirga arbetsförhållanden och transporter innan jag fått hem grejerna. Fast jag försöker köpa second hand garn, men det har fortfarande färgats. Vad gör man?

Egentligen finns det bättre saker att göra. Skaffa kompost, för det ingår inte i vår lägenhet, källsortera. Det faller dock på att det är så långt till närmsta återvinningsstation att man måste ta bilen dit och den ligger inte på vägen till någonting. Det gör att det går åt en massa bensin för att kasta sopor. Inte särskilt uppmuntrande. Försöker att släcka lampor, stänga av datorn och stereon och så vidare, men jag kan inte påstå att det känns som att jag gör någon större förändring.

Så vad gör man?

Framsteg

Ooookej. Jag börjar känna mig bättre. Förhoppningsvis är jag avgiftad fortare än jag trott.
Mor och far kom och hämtade mig, jag hade inte ork att ta mig ut till Skogen själv. Där rotade jag rätt på en hel massa tyg, band, fjädrar och annat bra att ha. Om kreativiteten skulle våga sig på att komma tillbaka ska jag ge den de bästa förutsättningar den kan få. Det SKA sys 1800-tals kläder innan helgen. Någon gång ska jag göra det ordentligt, men till nu får det blir fusk, det duger bara det ser snyggt ut. Förutom själva klänningen och jackan ska det sys hatt och väska. Korsetten får jag ta min gamla, trots att den sitter fel och ger mig ont i ryggen. En blus har jag hittat. Visste väl att jag sparat den gamla blusen från utklädningslådan, för det vackra tygets skull.

Folk har varit snälla idag. Ringt och hört hur jag mått. Orkat sitta med mig medan jag brutit ihop. Det är så jag tagit mig fram idag. Bit för bit. Jag är oändligt tacksam. Känner mig som en gothsminkad fjortis, men tröstar mig med att det är hormonerna som talar.

En gång till

Det smällde till igår, med all kraft det hade.
Självutplåning och självhat och allt möjligt dumt. Min kreativitet tvärdog och allt jag gör blir fult och jag är fel och ful och fet och...
Nej! Jag tror det är de dumma hormonerna som talar. De jävla minipillren jag inte ville ha, men kände mig tvingad att pröva eftersom man aldrig kan veta om det fungerar eller inte förrän man har försökt. Jag mår illa! jag mår så förbannat illa över mig själv. Över att jag inte litade på mig själv och min vetskap om min kropp, över att att jag inte kan hantera några satans små vidiriga hormner. När alla andra kan.. Fast jag vet att det är lögn. Jag kan inte. Se här, hormonerna talar!
Jag behöver seriöst hjälp.

Jag behöver seriöst sluta med minipillren. Jag vet att inom en vecka blir det bra igen, men det finns ingen vecka att slösa bort för jag har inte tid. Idag kommer ingeting vettigt att bli gjort, för jag har fullt upp med att tycka synd om mig själv.

Henke

Idag är det sju år sedan Henke dog.
Tittade på gamla dagboksinlägg. Jag minns hur det kändes. Jag hävdar fortfarande att tiden inte läker några sår, man lär sig bara leva med dem.
Idag är jag ändå okej. Skulle vilja tända ett ljus, men jag ska inte åka ut med sommardäck på bilen och halvförkyld. Tänder ett ljus här hemma.

Funderingar över skolan

Ibland funderar jag över vad som skulle hända om jag startade en blogg där jag ljög mig greddelin om hur framgångsrik jag är. Skulle jag bli trodd? Skulle en massa intressanta förslag och arbetstillfällen komma nedtrillandes i mitt knä? För jag tror att sådant där har en synergieffekt. När man väl blir uppmärksammad och i andras ögon godkänd kan fler godkänna en av bara farten. Förmodligen skulle jag bli avslöjad som en bluff. Hehehe.

Allvarligt talat. Det är vinter. Vackert, gnistrande vitt och iskallt. Fast jag fryser inte lika illa som igår. Febern har nog lagt ned det värsta.

Fick tillbaka mitt andra PM från skolan - äntligen. VG på den här uppgiften med. Jag är nöjd. Det kan trots allt inte bli bättre. Blir jag sen godkänd på tentan kan jag slappna av. Blir jag det inte måste jag sätta mig och traggla mig igenom Tidd igen.
Våra lärare säger att man måste lära sig att misslyckas också. Det är inte fel att bli underkänd och att problem och nya tag kommer att ingå i våra yrkesliv. Själv är jag av åsikten att CSN inte uppmuntrar deras kloka ord. Släpa efter för mycket med poängen och bli av med studielånet. Våra kloka lärare säger också att arbetslivserfarenhet är mycket viktigare än poäng i skolan när det ska anställas folk. Jag är helt på det klara med att så är det. Därför funderar jag lite över denna hets över höga betyg. Det är inte som att jag får mer poäng för det. CSN älskar mig inte högre för att jag är bra på att skriva PM.

På väg att bli sjuk

Jag fryser häcken av mig. Ändå vet jag att det inte är kallt. Håller på att bli sjuk.
Har lektion på eftermiddagen, velar. Ska jag gå? jag tror inte det blir så. Tror att jag ska stanna hemma.
Det är ingen katastrof, jag kan läsa i boken istälelt, men det är den där lilla känslan av dåligt samvete. Av att man slutför det man förutsatt sig att göra.

Lugn och fin nu

Jag är irriterad.
Jag har trist trots att jag har hur mycket som helst att få gjort, men jag kommer bara inte igång. Jag är grinig över det faktum att det alltid ska vara några som ska arbeta medan andra ska glida med i en räkmackeformad badring efter båten. Hur djälva svårt ska det vara att lyfta på häcken och göra någonting konstruktivt så att de som ror känner att de får lite hjälp? Det behövs inte ens mycket, egentliegn bara ett litet bevis på att vilja finns. För de som kämpar på är ofta sådana människor som gärna gör allt jobb själva, bara de andra visar lite intresse. Det är egentligen fel, men så är det.

Jag försöker tänka på grupprollföreläsningen vi hade. Ta ett djupt andetag och luta mig tillbaka.
Veta med mig att jag blir stressad och sur om jag går in i fel roll. Inse att alla människor är olika och att vi alla behövs. Saker och ting måste inte alltid göras på mitt sätt för att det ska gå framåt.

-andas-

-andas-

-andas-

Okej. Nu ska jag äta choklad, dricka te och gå tillbaka till min egen roll. Där ska jag sitta och vara lugnare än en bunke filmjölk och bara se på och låta saker och ting ha sin gång. För det måste finnas andra lösningar på problem än de jag kan komma upp med.

Julen kommer så fort nu

För all del borde jag sätta igång och sy kläder till nästa lajv. Inga vanliga fantasykläder, utan kläder från slutet av 1800-talet. Två veckor kvar och helt klart dags!
Vad jag faktiskt gör är att planera årets julkapappar. Med tanke på att jag kommer få halvt studiebidrag blir det billiga klappar med mycket omtanke som gäller.

I helgen hade jag folk över på alla helgonamiddag. bara trevliga människor, jag hoppas att alla lärde känna någon ny. Jag har ju uppdaterat mitt liv så det finns många nya personer för både gamla och nya vänner att lära känna.

Julklappar... Pyssel..
Det kliar i fingrarna. Vem har fått vad tidigare och vad behöver folk som de inte vet om att de behöver? Mmmm. Jag gillar julen. Hoppas på pepparkaksbak snart. Glögg, ljusstakar, stjärnor. Shiiiny....

Kreativitetsdags

Ont i lederna. har satt sig på händerna. Jag kommer ihåg varför jag ogillar hösten.
Den är mörk, regnig och smärtsam.

Dags att börja göra julklappar. Jag är alltid orolig över att mina vänner egentligen hatar att få hemgjorda saker, men så länge de säger att de gillar vad de får får de faktiskt skylla sig själva om de egentligen inte gör det. Eller hur?

Köpte en sytidning idag, Onödig lyx med tanke på att det kommer bli en fattig månad, men den kommer ge mig glädje lång tid framöver. Bättre än godis med andra ord.

frustrerande

Gnnnngh...
Ett år och två månader. Två månader efter att garantin gått ut börjar min overlock låta skumt. Imorgon ringer jag herr Symaskinsgubbe och ber honom rädda den.
Jag som satt och sydde.

Och inte kan jag göra klart min maskflicka heller, för hårddisken är full av skräp som jag inte vet om jag får slänga. Gnnngh.
Jag som känner mig halvt om halvt kreativ.
Kanske tar jag bara upp stickorna, gör klart en kompis raggsockor och ser på film istället.
Eller pluggar lite till, fast det är söndag.

Men det är dags att börja tänka på folks julklappar. Undrar vad folk vill ha i år.

En magisk natt

Jag får inget flyt på den här skiten. Tänkte att jag skulle låta bli att använda den som dagbok, men det gick sisådär. Tänkte att jag skulle kunna ventilera alla mina åsikter här, det gick käpprätt ned i diket. Om det beror på att jag inga åsikter har, eller att jag är för snäll för att vädra dem offentligt låter vi vara osagt. Det är äckelmesiga alternativ i båda fallen.

Så nu får det bli vad det blir. Antingen det eller så lägger jag ned skiten.

Igår var jag ut och lekte på Västerås mest magiska natt - Kulturnatten. Är det någon gång man ska se staden så är det under Kulturnatten. För en gångs skull går folk omkring och är intresserade på riktigt. Det handlar inte om att supa sig full, inte låtsas om andra människor och förköpa sig på onödiga pyrlar. Det handlar om stämning, eldar, konst, dans, teater, uppträdanden, uppvisningar, människor och liv. Fantastiskt.

Jag har hört att Västerås är en svår stad att komma ny till. Alla har sina kompisgäng sedan barnsben och vägrar släppa in någon ny. Pratar man med någon på krogen åker man nästan på en käftsmäll och så vidare.
Jag kan tro det. Vi har en "håll tyst och sköt ditt" mentalitet här. En "jag ser inte dig så ser du inte mig okej?" känsla i staden. Det är synd. Skönt att stans hela dåliga attityd blir upplöst en gång om året i alla fall.

Försvarstal?

Det finns mycket att ha dåligt samvete över. Flaskvatten är vår nya stora miljöbov säger man.
Så var gång jag väljer en flaska smaksatt kolsyrat mineralvatten istället för läsk ska jag skämmas.

Flaskvatten köper jag de dagar jag glömt min vattenflaska eller inte kan fylla på den.
Eller när jag vill dricka någog alkoholfritt och gott utöver det vanliga. Om somrarna när det finns goda frukter och, bär och grönsaker att fa tag i gör jag ibland eget smaksatt vatten. Men skiva ned en gurka från affären i vattnet och det smakar absolut ingenting eftersom gurkan inte smakar något.
Men ibland köper jag ändå. För att det är gott. För att det för mig är ett alternativ till läsk. Faktum är att det för mig har samma status som läsk. Något man köper när man går på bio, eller är på stan och äter. Jag kan förstå om det skrämmer läskfabrikanterna, men att miljön skulle bli så mycket sämre av att man köper vatten på flaska mot läsk på flaska, det vet jag inte.
För så tror jag att det är för de flesta. I det här landet köper man inte vatten på flaska för att ge till sin lilla hund.

I skolbänken igen

Min gud jag är så trött!
Efter två veckors slappvistelse i skolan inser jag att det är nu det sätter igång.
Det är grupparbete och inlämningsuppgifter och dataintroduktion och allt är faktsikt jätteroligt så långt. Men så stort, så nytt så förvirrande. Efter ett halvårs total arbetslöshet känns det som att livet går i 370km/h och jag klamrar mig bara fast bäst jag kan. Det och njuter av att känna mig rik.
jag vet att pengarna måste tillbaka till csn när jag är färdig, men än så länge njuter jag åt att kunna lägga undan lite pengar och att inte behöva krångla med akassan.

Äntligen ser jag någon nytta med skolan och inte bara lära för lärandets skull.
Jag ser framtidsplaner och vägar som öppnar sig bara jag tar tillvara på tiden. Jag ser att mitt liv går framåt och blir spännande. Det är inte nu livet börjar, men kanske är det början till att våga leva?


Det blir till att natta kudden tidigt ikväll. Jag ska läsa lite medicieffekten som nattsaga och sen trilla ned mellan lakanen.

Ett steg i någon riktning

Helt plötsligt insåg min kropp att det är första skoldagen imorgon.
Jag har gått runt och facinerats av att jag inte varit nervös alls, men nu har hela härligheten brutit loss. Eeeek! Mina knän har ersatts av gele, min mage likaså och faktiskt är hela jag av gele.

Jag önskar att jag hade någon att hålla i handen samtidigt är det viktigt för mig att klara mig själv. Jag är stor flicka, dags att våga stå på egna ben. Kasta mig ut för stupet och allt det där. Lita på att livet fångar upp mig.

Hantverkare gör mig galen.

Det är faktiskt helt otroligt. För tre veckor sedan kom hantverkare och smällde upp byggnadsställningar över hela vårat hus. Fasadrenovering tar tre veckor han/hon/den/det som har garaget här kommer inte kunna använda det. Nehej.
Ingen lapp, ingen förvarning. Vår blomlåda på balkongen var plötsligt överbyggd.
Sen jobbade de i två dagar. Två dagar! Tre veckor senare har ingen sett till dem. Idag har de börjat banka. Idag när min Sambo måste sova eftersom han har börjat jobba efter semestern igen. Förutom honom har vi minst en till i huset som jobbar natt. Vilken lycka.

Det är okej, jag förstår att "gubbarna" också velat ha semester, men varför sätta upp ställningarna, säga att det tar tre veckor och sen inte vara här på tre veckor? Varför?

*lycka*

Jag är så mätt!
Har förätit mig på rabarberpaj, men idag är min dag så jag får göra sånt.
Fast egentligen borde jag städa eftersom släkt och sådant kommer.

Istället sitter jag och beundrar min fina Kraemerstenpin som Jag fick av Ottar, bara för att jag fyller år :D

Och funderar på en ny målning, eller kanske jag borde göra klart mina gamla?
Och så vill jag sy lite. Syyymmmm.. Symaskinskinskin... Imorgon kanske?
Fast imorgon börjar pumpaeventet på spelet jag spelar och det sägs att det ska vara ett ovanligt skoj event. Låt se nu, sova - sy - spela. *lycka*

Tråkiga nyheter

Så har ännu en av våra gamla kändisar dött. Jag vet inte om jag har någon åsikt egentligen.
Faktum är att jag inte har någon större relation med Povel Ramel som person eller profil.
Jag antar att vi får vara tacksamma att det finns folk som vill göra våra liv lite roligare. Lite bättre.
Däremot kan jag inte sluta fråg amig själv, vem av våra kändisar idag kommer hålla på vid den åldern? Vem kommer klara av att bli gammal och fortfarande ha en sådan status?

Och så till det materialistiska.
Fick just höra att en av mina favoritaffärer brunnit ned också. Hela Nisses gamla avdelning är utbränd. Det är ingenting kvar av det. Paviljongen jag villa ha, badkaret, alla häftiga småsaker är borta. Vart ska jag nu leta presenter?
Hoppas att Nisses klarar det här som affär, det vore mycket, mycket synd om de blev tvugna att lägga ned.

Färdig

Så blev jag klar med arbetsproverna. De sista uppgifterna blev hastverk,
men färdiga - till slut.
Jag drog en suck av lättnad och stack till WGT.
Nu börjar jag tillfriskna från min förkylning, men bara börjar. Jag hostar och snorar och
det är allmänt lite synd om mig. Det är allt jävla klor som ställer till det. Mitt immunförsvar hatar mig för att jag utsätter det för Tysklands vatten och straffar mig genom att bjuda in alla förkylningar den kan hitta på. Detta trots att det är rätt små mängder klor i deras vatten. Trots att jag försöker undvika kranvatten så mycket som möjligt, men en måste ju duscha. En hel vecka inpyrd med äcklig äcklig cigarettrök och bara få tvätta håret en gång *rysa* Dessutom gick det bara för att jag hade kroppen full av kortison. UÄCK!

Har inte spelat mmorpg på cirka två månader. Det har varit okej ändå, jag har varit tvungen att bli färdig med alla ansökningar och arbetsprover, så jag har inte hunnit sakna det allt för hårt.
Nu vill jag spela dock, så naturligtvis är servern nere. Vad bra.

Så trött

Okej.
Klockan är snart 03.20 och jag har varit uppe sen i morse och jobbat med mina arbetsprover.
Måste ha dem klara till tisdag, klara och ivägskickade helst, för på onsdag flyr jag landet.
Har någon galen förhoppning om att de två sista uppgifterna ska göra klart sig själva. Inser att någonting allvarligt galet måste ha hänt i min barndom eftersom jag utsätter mig för det här år ut och år in. Om jag ens trodde att jag faktiskt skulle komma in.
Just nu genomgår jag det här för min psykiska hälsa Haha! Jag har inbillat mig att jag måste klara av att avsluta någonting jag påbörjat. Synd bara att jag blir galen på kuppen.
Egentligen är det skit samma för jag tänker ändå börja plugga.

En spännande resa

För några dagar sedan satt jag och kollade prisuppgifter Västerås-Borås. Nu fick jag ett infall och kolla upp samma datum och tider igen.

En biljett som förut kostade 154 kr (har jag för mig kan ha varit 145 också) kostar idag 584 kr!
Det är samma biljett ungdom 2 klass samma tid och samma datum. Höjer SJ priserna när det är ont om platser kvar även på de vanliga biljetterna? Okej att de gör de på just nu biljetterna, det är ju en del av konceptet, men de vanliga biljetterna borde inte höjas. Skulle ju vara spännande om affärerna helt plötsligt höjde priset på dagstidningen när den var på väg att ta slut.
Eller jag kanske bara är naiv som trodde att SJs fasta biljetter hade fasta priser.
Jag vet att de är billigare/dyrare beroende på vilken dag och vilken tid man åker. Men jag trodde ju inte att man höjde priserna vartefter platserna började ta slut eller datumet närmade sig.

Ska jag berätta en till rolig sak om Sjs prissättning.
En biljett 2 klass ungdom Borås - Västerås 21 april 2007 kl 12.05 kostar 295kr.

En biljett 2 klass ungdom Borås - Stockholm 21 april 2007 kl. 12.05 kostar 766kr.
Det tar 3 timmar och 40 minuter att åka.

Om man istället bokar den där biljetten Borås - Västerås kl 12.05 så kan man boka sträckan Västerås -Stockholm med samma tåg (för det fortsätter till Stockholm) för 109kr.
Då kommer resan visserligen ta cirka 4 timmar och 50 minuter men du betalar 404 kr.

Naturligtvis finns inte det alternativet med som resväg hos SJ.
Vad är det man betalar för då? Från Skövde byter man tåg till ett X2000 , då tar det lite mindre tid att ta sig till Stockholm. Det tar cirka 1 timme och 10 minuter mindre tid, men kostar 362kr mer. Det är mycket pengar om man är fattig student, särskilt om man av någon anledning åker ofta.
Man kan säkert dela upp sträckan i ännu mindre bitar, men det orkar jag inte kolla upp.
Frågan är vad tågpersonalen säger, om de ens bryr sig. Jag har aldrig prövat och tar således inget som helst ansvar för det här :)

Jag tycker mest det är galet att man ska behöva betala så mycket pengar för en timmes skillnad. Det känns som en rätt ordentlig timlön.

Är det mig eller dig eller kläderna det är fel på?

Spenderat hela dagen på Tuna Park i Eskilstuna. Tyckte väl sisådär. En enda stor galleria, skönt att slippa gå ut i regnet, men jag bor i den förmodligen galleriatätaste staden i det här landet, så det var inte så upphetsande. Dessutom var det ungefär samma affärer som här hemma, men sällskapet var i alla fall mycket trevligt och jag hittade faktiskt två par jeans på JC.
Är nere på samma storlek som jag hade under gymnasiet. Känns lite läskigt, men bra. Undrar hur jag skulle se ut om jag började träna och slutade vräka i mig godis.

Är inte helt förtjust i hur modet utvecklar sig just nu. A-linje och Empir är skitsnyggt, riktigt läckert, och sött på smala småbröstade kvinnor. Hyfsat normalväxt och med ganska väl tilltagna fettklumpar mitt på kan jag inte ha sådant. Inte för att det verkar störa andra i och för sig, men. Nej, jag tycker inte det fungerar.
Sällskapet för dagen har helt andra problem. Liten som hon är, och inte ett dugg intresserad av vare sig A-linje eller empir får hon gå runt på barnavdelningen. Hon har inte särskilt stora krav, ändå är det mer eller mindre omöjligt att hitta något som sitter bra och gudförbjude, är i rätt färg. Barnavdelningen har inte kläder som är gjorda för höfter.
Vem är det som bestämmer hur vi ska se ut i kroppsformen?

Pasade på att titta lite på skor också. Gillar höjden på klackarna just nu och att de - klackarna är lite bredare. Det är något särskilt med högklackade skor. Jag gillar illusionen av små fötter. Tyvärr är det så att ingen vill göra skor med sådan klack i min storlek, en sådan sko måste sitta bra på foten. det går liksom inte att hasa runt i dem, vilket är hur jag normalt går.

Lite lustigt är det väl ändå att jag är så förtjust i att se mina fötter krympa, folk garvar när jag berättar om min skostorlek, jag jagar skor i ren förtvivlan på barnavdelningen och behöver verkligen inte mindre fötter. Det skulle bli svårt att gå på dem.
Och inte för jag mig bra i högklackat heller. Det är svårt att öva när ingen vill göra högklackade barnskor.

AvenueQ

Igår var jag coh sambon och såg Avenue Q en musikal som går på Maxim teatern.
I början tänkte jag nog mest att den försökte ta billiga poänger genom att vara så icke "Politiskt Korrekt" som möjligt. Jag hade så rätt. Alla eventuellt negativa tankar blåstes dock bort fortare än kvickt. Människor -Gå och se den! Jag har inte haft så roligt på mycket mycket länge.
Om jag bara hade råd så skulle jag se den igen och igen.

PK - Idioti

På det här sättet kommer jag aldrig levla. Skit också.
Sprang runt i ett område med alldelels för stora monster och dog. En Klanmedlem kom och hämtade upp mig, sen rände vi runt och försökte återskapa lite XP åt mig. Sen dog hans dator och jag blev ensam. Innan dess hade han dock hunnit rädda en stackars parvel överhopad med monster. Rart tyckte jag. Han hade inte behövt.
Grabbhalvan som nyss blivit räddad satte sig ned och pratade med mig och efterosm jag inte ville vara oartig scrollade jag mig inte till närmsta by som jag annars hade gjort när min klankompis inte kom tillbaka. Nejdå, snäll och emsig sätter jag mig och pratar med grabben istället.
Han konstaterar efter ett tag att hans värden är på topp igen, reser sig upp och slår ihjäl mig. Helt utan förvarning. Grrr! Tack för den liksom. Han fröklarar att han är level 60, att det tillhör spelet och att han absolut behövde den XP det gav honom. Hah!
För det första lär mina mini level 29 inte ha gett honom något, för det andra har PK idioterna en egen server att leka på och för det tredje slår man inte på någon som sitter.

Um, tar jag måhända det här för allvarligt? Det finns inte många PK's på servern, men jag hittar på dem alla. Varit nära att levla 6 gånger nu, men blivit dödad. 3 av gångerna av PK's. Lycka liksom.
Från och med nu ska jag börja ljuga när någon frågar mig om min level. Jag ska glatt hävda att jag är level 80, bara för att de tinte går att nå upp så högt. Och så ska jag se till att bara leka med partyn, gärna på fler medlemmar så att jag inte blir själv om någons dator krashar.

Böcker är bra, fler böcker vill jag ha!

Jag gjorde av med 300kr av mina hårt nedbantade tillgånger idag. Köpte tre böcker på bokrea.
Den första boken jag hittade var Den Svenska Sångboken. Klart man måste ha en sångbok. Jag ska nämligen lära mig sjunga. Haha! Sen hittade jag Hanbok... för... ...tankspridda... Jag tror jag behöver den. Um. Och sista boken jag fick ögonen på heter Sy kläder. Jag har hört att ska man köpa en bok på rean i år så är det den här. Det vill säga om man är intresserad av att sy kläder. Har bläddrat lite snabbt i den och det verkar, minst sagt, lovande.

Idag har jag erkänt för Magnus att jag har en blogg. Haha, han är den första som fått veta.
Nu går det väl bara utför hädanefter. Sen har jag knåpat ihop lite mer kläder till Röda Korsets babypaket. Imorgon åker jag till Jennifer och ser om vi lyckats få ihop något paket tillsammans.
Siri och Erik var snälla och slängde fem papperskassar med kasserade kläder på mig. Har gömt undan dem på min lilla kattvind. Det blir fina blöjbyxor och tröjor och grejer.

Nåja. Det är inte som att jag har någonting annat vettigt att göra. Kan lika gärna sy och hoppas på att det kommer till någon slags nytta i alla fall. Jag tilltalas av konceptet ta tillvara så det här passar mig fint egentligen. Det är bara det att efter två månaders arbetslöshet kryper jag omkring längsmed taklisten.

Briteney vs Amerikanska honungsbin

Britney Spears har orsakat stora rubriker i Aftonbladet - igen. Ingenting ovanligt i det.
Enligt en artikel som publicerades igår sprang hon runt på behandlignshemmet och betedde sig allmänt skumt. Efter det försökte hon hänga sig i ett lakan. Nu vet jag inte vad man ska tro av det Aftonbladet skriver när de sätter igång, men min enda tanke, om det hela är sant, är att någojn borde ge den flickan ett uns verklighet.

Vi är bara människor, allihop. Vi är alla lika värda, även om vi alla naturligtvis är unika. Som människor värdesätter vi. Vi värdesätter andra, varandra och oss själva. Vissa människor finner vi så häftiga att vi höjer deras status till skyarna. De blir som gudar. Trots allt är de bara människor. Hur ska en människa hantera en gudaroll? Det är inte så underligt att folk går sönder i processen.
Kanske finns det en och annan som överlever utan svåra men.
Kanske inte.
Kanske är det bättre att beundra än tillbe. Jag säger inte at tman inte ska se upp till folk som är duktiga. Alla behöver vi bekräftelse. Det är så viktigt. Men inte mycketi dagens idoldyrkande är särskilt sunt.


En betydligt mer intressant artikel finns publicerad i DN. Den handlar om att de Amerikanska honungsbina är på rymmen. Många biodlare har funnit sina kupor tomma och man står undrande över fenomenet. Ingen verkar veta vart bina tagit vägen, eller hur, varför och vad det betyder.
Här är någonting att fundera över. Vad har hänt och hur kommer världen påverkas? Inte bara den Amerikanska ekonomin som helt säkert behöver bina, ett mycket nyttigt litet djur, för övrigt, men även naturen och människorna.

Dags att anstränga sig lite

Jag måste ta mig samman. Mina arbetsprover borde varit färdiga för länge länge sedan. Jag borde vara i full färd med att köpa kartong och montera bilder.
-Jag orkar inte-
Fast jag måste, om jag vill något mer med mitt liv.

Det känns så hopplöst att vara arbetslös. Så hopplöst att aldrig komma framåt. Jag söker och tjatar och ber, men ingen har jobb till just lilla mig. Och mina inkomster sänks och sänks och blir försvinnande små. Nu skiter jag snart i det här och startar eget. Och hoppas att jag har motivation och energi nog. Haha.

Intressant spelomgång ikväll. Först en PK som dödade mig två gånger innom loppet av en minut, sedan en 15 årig tjeckisk grabb som började tokflörta så fort han insåg att jag är tjej på riktigt och inte bara i spelet. Så sött. Jag är ju bara sisådär 10 år äldre och extremt upptagen. Haha, känner mig gammal!

Vi hittade tokigt snygga muggar på Billiga Nisses. Jag har varit lite svag för svart och vitt alltsedan jag någon gång under 80-talet var liten och fick komma in i min kompis storebrors rum. han hade schackrutigt golv och det var ungefär det absolut coolaste som fanns i hela vida världen! OJ vad häftig storebrorsan var som hade ett sånt golv på sitt rum! Haha!

Dåtid påverkar nutid - i allra högsta grad.

Jag har verkligen inte haft tid att skriva. eller någonting annat heller för den delen. Jag har jobbat häcken av mig och som tidigare sagts så är "timmare" helt rättslösa. Vi kan lämna det så.

Har en period funderat lite runt ämnet mobbing. Hur det kommer sig att skolorna fortfarande inte vet hur de ska hantera mobbade elever och varför vuxenvärlden envisas med att svika.
En teori är att lärarna, i de fall de ser skiten, är rädda för att gå in och stoppa eftersom man tror att det bara blir värre för den mobbade. Jag förstår tankegången, även om det blir fel.
Det är så viktigt att markera att mobbing inte är rätt, att det aldrig är rätt och att det är mobbarna som gör fel, inte den som utsätts.

Vuxenvärlden verkar tro att den utsatte eleven kommer repa sig, men verkligheten är en annan. Bara för att den mobbade kommer bort från sina mobbare innebär det inte att mobbingen tagit slut. Det är en process som pågår år ut och år in i huvudet på den som en gång blivit utsatt. Mobbingen gnager sig in som en cancersvulst och förökar sig. Vardagen innebär ett kämpande mot sina egna tvivel på sig själv. Hela tiden måste man bevisa att man är värd att accpeteras. Inte för sina vänner, inte för omivningen egentligen, för de märker sällan av andra hjärnspöken än sina egna, men för sig själv.

Vuxenvärlden måste våga se, måste våga göra någonting och måste, måste lära sig hantera ämnet. Måste våga ifrågasätta barns och ungdomars vardag. Vuxenvärlden måste dessutom våga plocka in verklighetens lagar innanför skolväggarna. Och vuxenvärlden måste ta tag i mobbingen redan från början. Aldrig försöka förklara bort mobbarnas handlingar för den som blir utsatt. Aldrig säga att det beror på att de är pojkar/flickor och att små pojkar/flickor gör så och att de inte förstår bättre. Aldrig säga att det är den som blir mobbad som bara tar åt sig och att mobbarna skulle tröttna om den som blir utsatt bara slutade bry sig. Aldrig bara acceptera ett, om än så övertygande, "men jag vill faktiskt gå ensam" utan att tänka vidare på det. Visst finns det elever som faktiskt, på riktigt, vill gå ensamma, men det är ingen norma.
Var gång man bortförklarar mobbarnas handlingar säger man också att det de gör är okej.
Okej eftersom det är så små barn gör. Okej för att de inte förstår bättre. Okej för att du är du.

Jag har ingen universallösning på problemet och det kommer aldrig finnas eftersom vi pratar om människor och deras beteende. Det finns säkert de som har ett svar eller annat att ge, tips och råd som faktiskt fungerar. Ge människorna lön och sätt dem på jobbet!

Mitt enda råd är att våga öppna ögonen och se, inte bara de som skapar problem, utan även de som utsätts för dem och när man sett, agera, bekräfta.