Garntrassel

Ibland - varje gång jag tar upp stickorna that is, fascineras jag över hur en enda lång tråd kan bli någonting användbart som en tröja, eller ett par sockor.
Det är bara en enda lång stump av fibrer som inte går att göra mycket med som det är. Man kan ju nysta upp det och nysta om det för att göra någonting i några timmar, men det känns inte helt konstruktivt. Man kan kanske använda det som boll, dock aldrig någonsin som leksak till katten!
Man kan trampa på det, snubbla över det, låta det ta upp plats i hyllan, men tillsätt bara några pinnar av trä, metall eller plast så blir det vips ett plagg. I ett nafs nästan, eller skulle bli om man stickar något fortare än jag och det är kanske inte en utmaning.
Man ägnar en hel del tid och slit åt att få allt jämt och fint, åt att lära sig ett helt nytt språk
Jodå, läs en stickbeskrivning och förstå vad jag försöker säga. Ändå är garn så dyrt och färdigstickade plagg så billiga. Hur går det ihop?
Hur kan något som är så dyrt i inköp bli så nedvärderat när det behandlats och bearbetats till något användbart?
Är det för att stickning är ett traditionellt kvinnogöra?
När män stickar kallas det konst, eller i alla fall får de en massa uppmärksamhet och beröm.
En vän till mig gick in i en handarbetsaffär för att leta mönster på sockor och fick nästan skäll av exprediten för att hon gamla flicka inte kunde sticka sockor ännu! Det hade minsan tanten i kassan kunnat sedan barnsben. Hade det varit en kille lovar jag att han inte fått samma rekation.

Och varför man aldrig ska låta kisse leka med garn?
Låt mig berätta om den glupske katten Fräs som jag hade nöjet att få kalla familjemedlem.
Det var en speciell katt, till och med katthatarna på gatan tyckte om denne ytterst socialt kompetenta katt.
Det var en dag, sådär i närheten av julafton som liten kisse fick för sig att sno lillmattes röda garnnystan. Han började tugga på en ände av tråden och svalde, mer och mer tråd tuggade kisse i sig och när han väl lyckades bita av eländet hade han satt i sig gott och väl mer än halva nystanet.
Fräs blev naturligtvis väldigt dålig. Eftersom det var helg tyckte vetrinären att vi skulle komma in på måndagen, under tiden skulle vi vätska honom en gång per kvart dygnet runt och så gjorde vi. Vid det här tillfället hade vi inte en aning om att han hade ett halvt garnnystan i magen. Han fick inte behålla mycket vätska och sen söndagskväll sket vi fullständigt i om vetrinären ville ha honom eller ej, vi åkte till akutdjursjukhusen massa mil bort - akut.

Röntgen, diagnos. Katten har någonting intrasslat i tarmarna. Vi måste operera nu helst för några timmar sedan om katten ska ha en chans att klara sig. Ni har väl försäkring?
Eh, nej... Vovven var försäkrad, men katten. Det hade ingen tänkt på.
10 000kr gick operationen på. Folk tyckte vi var galna, lägga ut 10 000kr på en icke renrasig katt?
Nej, inte på en katt, på en familjemedlem. Vi hade pengar för krisfall undansparade och det här var ett krisfall om något!
Fräsen kvicknade till, blev sitt vanliga sociala jag. Människorna på Strömsholm gick långa omvägar för att få hälsa lite på den underbara katten berättade de och efter en tid fick vi hem honom igen, som ny.
Naturligtvis är det här inte bara en historia om varför man inte ska låta sin katt komma åt garner och tråd obevakat, utan även en liten påminnelse om varför man ska försäkra alla sina djur, stora som små.

Nästa större vetrinärbesök med Fräs blev, tack vare försäkringen, betydligt billigare, men det är en helt annan historia.

Duktiga flickor går sönder

120 spänn är vad jag får betala för att få reda på att jag inte kan leva som jag gör.

Fru Läkare säger åt mig att anpassa mig efter min kropp och hitta mig ett jobb som inte sliter på den. Herr Arbetsförmedling och Tant Akassa står med blåslampan uppkörd i baken på mig.


Ja Fru Läkare. Jag inser att jag inte kan flänga runt på tre olika timjobb, alla tunga och slitsamma för kroppen när jag har sådana problem med muskelvärk och allt vad det är som jag har. Jag inser att min strejkande höft är ett tecken på att allt inte står rätt till och jan inser att ni inga mirakelkurer har.
Jodå Herr Arbetsförmedling, jag söker jobb så gott jag kan, just nu har jag tre olika, är inte det bra så säg?
Självklart tant Akassa, jag tar så mycket jobb jag kan, och jag jobbar både dagar, kvällar, nätter och helger. Sova kan man göra när man är död.

Någonstans mitt i allt piper en försynt liten röst inne i mitt huvud.
Satsa på drömmarna, jobba hårt och du kan få allt du vill!
Och vad vill jag frågar jag den. Vad vill jag göra när jag blir stor?
Men jag får inget svar. Jag tror det är den duktiga flickan som talar.
Hon som vill att alla ska vara nöjda med henne. Både Fru Läkare,
Herr Abetsförmedling och Tant Akassa och naturligtvis, jag själv.

Ut och sticka med er!

Nu struntar jag i att ha något att säga, jag tror ändå inte att någon egentligen lyssnar.
Idag är det World wide knit in public day och jag som nästan hade tänkt att komma ihåg det och faktiskt sticka något. Men det gick som det brukar. Internationella handduksdagen påminde jag en bunt människor om, men glömde själv bort. Idag är jag sjuk. Trassel i magen och förmodligen feber. Skit också!

Men alla ni andra, gå ut och sticka! Seså, ut med er, det är en underbar dag med ett fantastiskt väder!

Vampirelajvmöte ikväll också, det första, men jag tror nog inte jag ska gå på det heller, om det inte sker ett mirakel med min kropp och jag blir frisk på studs.
Men det är roligt att det händer saker i Wannabestaden.

Så anledningen till att jag är sjuk är för att jag är hemkommen från WGT i Leipzig. Jag trodde jag skulle klara mig, för jag mådde bra i nästan två dagar efter hemkomst, men icke då!
Det var en bra festival som vanligt, mycket band att lyssna på och det enda jag egentligen saknade var Rebecca.
Maten var som vanligt vrickad, men det kan inte bli fel med fett och salt. Med detta vill jag endast säga:
Friterad Calzone!