Jag spelar för mycket nu

Jag skrev tidigare att det blev lite roligare att spela när det fanns en chans att man kunde dö.
När det finns en chans ja, märk mina ord. Det betyder inte att det är kul att bli PK'ad varje gång man loggar på. På tre dagar jag jag blivit PK'ad eller trainad minst fem gånger. Säkert fler, jag minns inte. Sambon menar på att jag får gömma mig i skogen och döda vildsvin á la Southpark. Det är en god idé, förutom att jag behöver ny rustning. En ny robe kräver 96 crafted leather (eeeek) och mycket mer. Crafetd leather droppar mobs som bor på samma ställe som PKfolket håller till. Ond spiral.

Det blir mycket spelande just nu, jag har mer feber och mår skrutt. Orkar inte göra så mycket annat. Öppnade en burk köttsoppa. Jag gillar faktiskt köttsoppa på burk, man behöver bara slänge i lite mer kryddor medan den värms så blir det jättegott. Orkar iten avr amer avancerad. Klarar inte att äta mycket tyngre mat då mår jag illa.

kreativ dag

Jag är fortfarande sjuk och jag är trött. Borde sova mer istället för att spela.
Ikväll dog min karaktär bara tre gånger tror jag. Två gånger på grund av en idiot som trainade oss. Det vill säga, drog med sig en äckligt massa monster som han sedan lyckades klistra fast på oss. Han tillhörde samma allians som vi. Alliansen blev inte glad så han hoppade av både sin klan och allians. Efter det hade han mage att vara sur på oss.

Sydde mig en grön t-shirt idag. bara vanlig enkel, inga konstigheter. den är byggd på en av mina favorittröjor, men jag tror att jag glömde tvätta tyget först. Det innebär att sambons brorsdotter lär kunna ha den efter nästa tvätt. Ska försöka sy upp mer av mitt tyg. Det ligger alldeles för mycket och skräpar runt. Problemet är att det är lajvtyger nästan alltihop och just nu är jag mer sugen på att sy vardagskläder. Jag behöver nya kläder. Jag är så trött på att finna att nästan allt i min garderob är slitet, halvtrasigt och dassigt i färgerna. Ska se vad jag kan göra, men jag ahr inte råd och inte plats att köpa hem nytt tyg så det blir till att vara kreativ med det jag har först.

Player Killer och sniglar

Jag tänker allvarligt börja göra upp en lista över alla Pkare jag möter. Sen när jag blir stor och tuffast ska de få igen. Moahahaha. Det trevliga med att vara jag är att ingen lär bli särskilt förvånad över att jag visar mig vara en långsint person. Högst upp på den ska Marozzo stå.
För att han inte ska hinna sluta spela måste jag växa fort. Jag ser framför mig hur jag blir lika fet och finnig som grabbarna i South Park när de spelar wow *garv* Jag ska flyta runt på mitt eget fettsvett som en snigel!
Faktum är att jag alltid ritade mig själv och min barndoms förälskelse som sniglar när jag var en sisådär fyra - fem år gammal. Sen fick mamma skriva våra namn över sniglarna.

Plastigt

Jag gillar inte att Burda plastar in sina tidningar. Dels stör det mig med tanke på miljön, dels poppar mina egna egoistiska mål upp i huvudet och skriker. Jag vill kunna öppna tidningen och se vad för mönster som erbjuds innan jag köper den. Inte så att jag står och läser hela tidningen i affären för att sedan sätta tillbaka den. Nej, jag bläddrar snabbt till sidan med översikt av de kläder man kan sy med hjälp av mönstren och sedan fattar jag ett beslut. Är det här kläder jag är intresserad av att sy. Väldigt ofta är det det och då köper jag tidningen, andra gånger passar det inte alls min smak och då känns det bittert att ha lagt ned en det av mitt magra kapital på något jag inte har användning för.

massutflytt

Alla serier min sambo börjar läsa på nätet läggs ned, jag undrar om han har samma effekt på grannar. Under de två år vi snart bott här har tre av fyra grannar flyttat ut. På ett sätt kan jag förstå det. Att sitta i hyreslägenhet ett helt liv känns kanske inte helt konstruktivt. En bostad kan vara så mycket mer, i bästa fall en investering. Jag trivs ändå här. Utsikten är underbar om våren, sommaren, tidig höst och vackra vinterdagar. Det är nära till en bit natur och ändå centralt. Efter att ha växt upp i skogen njuter jag av alla fördelar jag har av att kunna nå hela cenrum på mellan 20-30 minuter till fots, samtidigt skulle jag inte må bra om jag inte fick ha en bit skog nära inpå. Lägenheten i sig är fantastisk dessutom, men en smula för liten för vårat en smula överamitiösa och helt impulsiva prylsamlande. Mina hobbies tar dessutom upp en hel del plats rent förvaringsmässigt. Det spelar liksom ingen roll att jag hävdar att tyg är ljuddämpande och isolerande, sambon vill ha plats att äta, sova och gå på toaletten i alla fall.

Löjligt sent

Klockan är löjligt sent och jag borde sova för länge sedan och andra sidan är jag ledig i morgon med, så än sen.
Det har snöat på ordentligt här. Faktum är att jag inte kan låta bli att tycka att det är fantastiskt vackert, trots att jag inte är särdeles förtjust i vintern annars. En månad kvar till jul. Om en vecka får jag sätta upp ljusstakarna. Det kommer bli så fint!

Framgång

Ibland får jag en sådan där period när jag trillar ihop över mig själv och min brist på framgång, berömmelse och äckligt mycket pengar. Jag VET ju att jag kan göra bättre ifrån mig, men nyttjar inte mina möjligheter. Sådana dagar sitter jag och söker på ord som hur nå framgång på google. Det är patetiskt jag vet, jag borde gå och skapa och sälja istället.
Egentligen behöver jag inte ens bli berömd, det räcker med äckligt rik. Eller bara få känna känslan av att jag gör någonting som är viktigt för mig. Något jag verkligen är engagerad i. Min hjärna sticker in med en liten röst och säger att om jag hade skaffat barn skulle den slutat plåga mig med funderingar över meningen med mitt liv, den skulle dansa alla kycklingmammors rumba istället. Själv svarar jag att jag inte har tid att dansa just nu, jag är inne i studier och självförverkligande.
I vilket fall hittade jag FramgångsBloggen på Aftonbladet, där skrivs det Har du missat den stora möjligheten? Jag tillåter mig själv att fråga, vilken stor möjlighet? För jag tror inte på Den Stora Möjligheten. Jag tror att om du missar ett tåg behöver inte det betyda att nästa är sämre. Livet ger dig fler möjligheter än den enda stora chansen, det enda som krävs är att du spärrar ögonen på vid gavel och börjar se dig om. Det är inte försent att åstakomma någonting bara för att du inte är en världsstjärna innan du fyllt 20. Förresten så är det dåligt med stjärnor idag, numer kallar vi dem kändisar.

Dagens plan: Att vara duktig flicka

Ett gäng julklappar inslagna, ett par på tillverkning och en tvätt i tvättmaskinen.
20 sidor att läsa kurslitteratur, minimum för dagen och detta trots att det är helg. Jag pluggade absolut ingenting igår så det blir till att ta igen. Duktig flicka..

Fascinerades över ett städforum jag hittade på nätet. Jag känner både en och tre personer som verkligen kunde behöva ta tag i sina städrutiner utöver mig själv. Ett helt forum med tillhörande bloggar. Fascinerande som sagt.

Hur hanterar man situationer?

Hur pratar man vett med någon som inte själv förstår att han/hon har problem och därför ingen hjälp vill ha? Jag vet ju så väl att det som är fel inte beror på att personen i fråga är vare sig dum elelr en elak människa, men någonting är inte bra och det finns lösningar. Det är lätt för mig att säga att det finns lösningar, för jag har varit där och vänt, jag flyter som en fjäder ovanpå ytan. Det betyder inte att jag inte minns hur det är att kämpa för varje andetag. Jag har varit där, men ingen bemötte mig och jag vet inte hur jag ska bemöta det panikartande viftande som ska likna simning. Hur fan gör jag?

Player Killers

PK, Player Killers är en spännande sorts människor. Inte nog med att de inte fattar vinkar, de tror att de kan förolämpa en också. Gärna på ett språk de vet att man inte förstår, sedan känner de sig tuffa och modiga. Jag fascineras.
Fast allvarligt talat vore spelet inte lika spännande om det inte fanns en möjlighet att dö. Så länge jag inte tappar saker som vapen och rustning, för då blir jag riktigt purken. Dessutom får man små hitorier att berätta för andra som sitter och spelar online. Även om de inte spelar samma spel så kan de alltid relatera. Idag fick jag en ny historia. Den om en liten liten pojke som lyckades döda min karaktär bara för att jag var för snäll för att slå tillbaka ordentligt. Sedan låg jag och såg på när han hoppade på nästa person som snabbt utav bara attan drog av sig silkeshandskarna och slog ihjäl den lille PKn. Det är så skönt när vissa får vad de förtjänar! Ooo så nördigt, men kul. Så skönt att få ha saker att blir arg på, men som inte spelar någon roll egentligen. Det gör livet lite lättare, lite uthärdligare.

Jag vill orka se hösten som Winnerbäck

Jag har lite svårt att vänja mig vid att det blir mörkt så tidigt. Det är en månad kvar till det vänder och beroende på vad man är för slags människa kan man antingen stöna över att det är en hel jävla månad kvar, eller fröjdas över att det bara är en ynka månad kvar. Eller så kan man göra som mina sambo och önska att det aldrig tar slut. Oavsett om jag ser på det som att det är för långt tid kvar tills det vänder, eller om jag orkar glädjas över att det bara är en månad kvar så blir jag vinnaren, förd et kommer att vända.

Under tiden spelar jag spel, dricker te och läser kurslitteratur. Ja och så duckar jag för att behöva sjunga i spexet. På scen. Inför alla människor. Jag.. De kommer kräva pengarna tillbaka.

Någon som mer än gärna sjunger på scen lär ju vara Herr Winnerbäck. Hans spelning besöktes och gladde mig. Ibland saknar jag de små spelningarna, de där han spelade på krogar och i skivaffärer, men det är själviskt av mig att tänka så. Det är fler som vill höra och vi skulle inte få plats alla.

Hemma igen

Så var jag hemma från lajvet igen. Det var kul, önskar kanske att jag haft lite mer att göra, många andra hade väldigt mycket att göra. Min karaktär fungerade inte riktigt som jag tänkt mig. Förvisso var hon en MYCKET berömd konstnär dåförtiden, men eftersom hon var en hon så kommer ingen idag ihåg henne. Det är det trista med alla kvinnliga konstnären som inte var Karin Larsson från den tiden och enda anledningen till att Karin är ihågkommen är för att hon gifte sig med Karl. Nästa gång ska jag spela en karaktär som drar mer åt något extremt håll. Jag tror att det blir roligare då. Jag tror att man kan ta ut svängarna mer då.

Vänner och avundsjuka

Det börjar gå bra för vänner runt omkring mig. Det är bra. jag är uppriktigt och ärligt glad över det. Fast samtidigt viskar en röst inom mig att det är klart jag är glad, det går bra för dem inom områden som inte rör mig i ryggen. Jag har ingen anledning till avundsjuka. Förmodligen hade jag varit uppriktigt glad även om det varit mitt område de varit inne och tassat på, men samtidigt avundsjuk. Det är så skönt att jag slipper.

Sen, när de blivit stora och häftiga ska de få presentera mig för alla bra människor de lärt känna. Helst rika människor som vill köpa saker av mig. En riktigt bra idé tycker jag!

Miljötänkande

Jag är en mycket pysslig människa. Håller på med väldigt mycket olika saker. Jag syr, jag målar, jag klipper och klistrar för glatta livet. Det kommer dagar som idag, när jag börjar fundera över vad alla mina fritidsintressen har för miljöpåverkan. All färg, alla penslar som måste rengöras med lösningsmedel. All duk och allt papper som går åt. Allt tyg och allt garn. Alla kemikalier som gått åt för att ta fram materialet. Alla vidirga arbetsförhållanden och transporter innan jag fått hem grejerna. Fast jag försöker köpa second hand garn, men det har fortfarande färgats. Vad gör man?

Egentligen finns det bättre saker att göra. Skaffa kompost, för det ingår inte i vår lägenhet, källsortera. Det faller dock på att det är så långt till närmsta återvinningsstation att man måste ta bilen dit och den ligger inte på vägen till någonting. Det gör att det går åt en massa bensin för att kasta sopor. Inte särskilt uppmuntrande. Försöker att släcka lampor, stänga av datorn och stereon och så vidare, men jag kan inte påstå att det känns som att jag gör någon större förändring.

Så vad gör man?

Framsteg

Ooookej. Jag börjar känna mig bättre. Förhoppningsvis är jag avgiftad fortare än jag trott.
Mor och far kom och hämtade mig, jag hade inte ork att ta mig ut till Skogen själv. Där rotade jag rätt på en hel massa tyg, band, fjädrar och annat bra att ha. Om kreativiteten skulle våga sig på att komma tillbaka ska jag ge den de bästa förutsättningar den kan få. Det SKA sys 1800-tals kläder innan helgen. Någon gång ska jag göra det ordentligt, men till nu får det blir fusk, det duger bara det ser snyggt ut. Förutom själva klänningen och jackan ska det sys hatt och väska. Korsetten får jag ta min gamla, trots att den sitter fel och ger mig ont i ryggen. En blus har jag hittat. Visste väl att jag sparat den gamla blusen från utklädningslådan, för det vackra tygets skull.

Folk har varit snälla idag. Ringt och hört hur jag mått. Orkat sitta med mig medan jag brutit ihop. Det är så jag tagit mig fram idag. Bit för bit. Jag är oändligt tacksam. Känner mig som en gothsminkad fjortis, men tröstar mig med att det är hormonerna som talar.

En gång till

Det smällde till igår, med all kraft det hade.
Självutplåning och självhat och allt möjligt dumt. Min kreativitet tvärdog och allt jag gör blir fult och jag är fel och ful och fet och...
Nej! Jag tror det är de dumma hormonerna som talar. De jävla minipillren jag inte ville ha, men kände mig tvingad att pröva eftersom man aldrig kan veta om det fungerar eller inte förrän man har försökt. Jag mår illa! jag mår så förbannat illa över mig själv. Över att jag inte litade på mig själv och min vetskap om min kropp, över att att jag inte kan hantera några satans små vidiriga hormner. När alla andra kan.. Fast jag vet att det är lögn. Jag kan inte. Se här, hormonerna talar!
Jag behöver seriöst hjälp.

Jag behöver seriöst sluta med minipillren. Jag vet att inom en vecka blir det bra igen, men det finns ingen vecka att slösa bort för jag har inte tid. Idag kommer ingeting vettigt att bli gjort, för jag har fullt upp med att tycka synd om mig själv.

Henke

Idag är det sju år sedan Henke dog.
Tittade på gamla dagboksinlägg. Jag minns hur det kändes. Jag hävdar fortfarande att tiden inte läker några sår, man lär sig bara leva med dem.
Idag är jag ändå okej. Skulle vilja tända ett ljus, men jag ska inte åka ut med sommardäck på bilen och halvförkyld. Tänder ett ljus här hemma.

Funderingar över skolan

Ibland funderar jag över vad som skulle hända om jag startade en blogg där jag ljög mig greddelin om hur framgångsrik jag är. Skulle jag bli trodd? Skulle en massa intressanta förslag och arbetstillfällen komma nedtrillandes i mitt knä? För jag tror att sådant där har en synergieffekt. När man väl blir uppmärksammad och i andras ögon godkänd kan fler godkänna en av bara farten. Förmodligen skulle jag bli avslöjad som en bluff. Hehehe.

Allvarligt talat. Det är vinter. Vackert, gnistrande vitt och iskallt. Fast jag fryser inte lika illa som igår. Febern har nog lagt ned det värsta.

Fick tillbaka mitt andra PM från skolan - äntligen. VG på den här uppgiften med. Jag är nöjd. Det kan trots allt inte bli bättre. Blir jag sen godkänd på tentan kan jag slappna av. Blir jag det inte måste jag sätta mig och traggla mig igenom Tidd igen.
Våra lärare säger att man måste lära sig att misslyckas också. Det är inte fel att bli underkänd och att problem och nya tag kommer att ingå i våra yrkesliv. Själv är jag av åsikten att CSN inte uppmuntrar deras kloka ord. Släpa efter för mycket med poängen och bli av med studielånet. Våra kloka lärare säger också att arbetslivserfarenhet är mycket viktigare än poäng i skolan när det ska anställas folk. Jag är helt på det klara med att så är det. Därför funderar jag lite över denna hets över höga betyg. Det är inte som att jag får mer poäng för det. CSN älskar mig inte högre för att jag är bra på att skriva PM.

På väg att bli sjuk

Jag fryser häcken av mig. Ändå vet jag att det inte är kallt. Håller på att bli sjuk.
Har lektion på eftermiddagen, velar. Ska jag gå? jag tror inte det blir så. Tror att jag ska stanna hemma.
Det är ingen katastrof, jag kan läsa i boken istälelt, men det är den där lilla känslan av dåligt samvete. Av att man slutför det man förutsatt sig att göra.

Lugn och fin nu

Jag är irriterad.
Jag har trist trots att jag har hur mycket som helst att få gjort, men jag kommer bara inte igång. Jag är grinig över det faktum att det alltid ska vara några som ska arbeta medan andra ska glida med i en räkmackeformad badring efter båten. Hur djälva svårt ska det vara att lyfta på häcken och göra någonting konstruktivt så att de som ror känner att de får lite hjälp? Det behövs inte ens mycket, egentliegn bara ett litet bevis på att vilja finns. För de som kämpar på är ofta sådana människor som gärna gör allt jobb själva, bara de andra visar lite intresse. Det är egentligen fel, men så är det.

Jag försöker tänka på grupprollföreläsningen vi hade. Ta ett djupt andetag och luta mig tillbaka.
Veta med mig att jag blir stressad och sur om jag går in i fel roll. Inse att alla människor är olika och att vi alla behövs. Saker och ting måste inte alltid göras på mitt sätt för att det ska gå framåt.

-andas-

-andas-

-andas-

Okej. Nu ska jag äta choklad, dricka te och gå tillbaka till min egen roll. Där ska jag sitta och vara lugnare än en bunke filmjölk och bara se på och låta saker och ting ha sin gång. För det måste finnas andra lösningar på problem än de jag kan komma upp med.

Julen kommer så fort nu

För all del borde jag sätta igång och sy kläder till nästa lajv. Inga vanliga fantasykläder, utan kläder från slutet av 1800-talet. Två veckor kvar och helt klart dags!
Vad jag faktiskt gör är att planera årets julkapappar. Med tanke på att jag kommer få halvt studiebidrag blir det billiga klappar med mycket omtanke som gäller.

I helgen hade jag folk över på alla helgonamiddag. bara trevliga människor, jag hoppas att alla lärde känna någon ny. Jag har ju uppdaterat mitt liv så det finns många nya personer för både gamla och nya vänner att lära känna.

Julklappar... Pyssel..
Det kliar i fingrarna. Vem har fått vad tidigare och vad behöver folk som de inte vet om att de behöver? Mmmm. Jag gillar julen. Hoppas på pepparkaksbak snart. Glögg, ljusstakar, stjärnor. Shiiiny....