Ett steg i någon riktning

Helt plötsligt insåg min kropp att det är första skoldagen imorgon.
Jag har gått runt och facinerats av att jag inte varit nervös alls, men nu har hela härligheten brutit loss. Eeeek! Mina knän har ersatts av gele, min mage likaså och faktiskt är hela jag av gele.

Jag önskar att jag hade någon att hålla i handen samtidigt är det viktigt för mig att klara mig själv. Jag är stor flicka, dags att våga stå på egna ben. Kasta mig ut för stupet och allt det där. Lita på att livet fångar upp mig.

Hantverkare gör mig galen.

Det är faktiskt helt otroligt. För tre veckor sedan kom hantverkare och smällde upp byggnadsställningar över hela vårat hus. Fasadrenovering tar tre veckor han/hon/den/det som har garaget här kommer inte kunna använda det. Nehej.
Ingen lapp, ingen förvarning. Vår blomlåda på balkongen var plötsligt överbyggd.
Sen jobbade de i två dagar. Två dagar! Tre veckor senare har ingen sett till dem. Idag har de börjat banka. Idag när min Sambo måste sova eftersom han har börjat jobba efter semestern igen. Förutom honom har vi minst en till i huset som jobbar natt. Vilken lycka.

Det är okej, jag förstår att "gubbarna" också velat ha semester, men varför sätta upp ställningarna, säga att det tar tre veckor och sen inte vara här på tre veckor? Varför?